Det skulle kunna vara lite svårt att hitta vändpunkten i boken. Man skulle kunna tolka och säga att vändpunkten är precis i början då Arthurs hemplanet Jorden sprängs och han blir en liftare, men jag skulle säga att detta bara är en händelsefull inledning.

Min tolkning av vändpunkten i boken är när gänget är på Planeten Magrathea och Zaphod säger åt Arthur att vakta utanför en ingång tillsammans med Marvin medan resten går ner under jorden på planeten. Detta leder till att Arthur följer med en magrathensk bo som heter Slartibartfast som visar arthur vilka magrathéerna var. Han berättar att dom var ett överintelligent folkslag som tillverkade planeter som yrke och hade gjort en superdator som skulle räkna ut svaret på universum, livet och allt. Denna dator tänkte på detta i några miljoner år och kom sedan fram till svaret 42. Magrathéerna var inte nöjda med detta, så superdatorn tillverkade en annan dator som var överlägsen sin företrädare för att lista ut frågan istället. För man kan inte förstå svaret om man inte förstår frågan. Det visar sig att denna dator var planeten Jorden och den skulle fullborda sin uppgift endast några minuter efter att vogonerna sprängde planeten.

Efter undervisningen som Slartibartfast ger så leds han till ett rum där han stöter på sina vänner (förutom Marvin som han lämnade efter sig utav irritation.) som äter en lyxig middag tillsammans med ett par möss - dom som visar sig vara dom som betalade och skötte Jorden innan den sprängdes och var ute efter frågan.  Mössen har kommit fram till att svaret finns i Arthurs hjärna eftersom att han är den enda levande människan var på jorden ända fram tills vogonerna. Arthur gillar verkligen inte iden på att mössen ska ta hans hjärna och byta ut den mot något annat och lyckas efter ett anfall av polisen, att fly tillsammans med sina vänner då dom lyckas hamna i ett annat livshotande problem… Jag ska inte spoila slutet men jag kan säga att det innehåller en bit där Marvin lyckas prata ett skepp till att ta självmord när han kände sig ensam.

Det är en ganska actionfylld extern konflikt då möss faktiskt försöker att ta Arthurs hjärna och dumma poliser som ständigt beskjuter gänget. Dom slåss helt enkelt för att överleva.

Eftersom att detta är den första utav fem (ursprungligen tre) böcker så är slutet inte ”avslutande” alls. Snarare tvärtom. Det bygger upp för nästa bok ganska rejält. När slutet kom så förstod jag väldigt mycket, men samtidigt så ville jag veta mer. Man kan inte som med vissa andra böcker bara läsa den första i serien och så är det okej med det, utan du måste läsa vidare, annars så känns det oavslutat. Men jag tyckte om slutet väldigt mycket. Det är som det mesta annat i denna bok väldigt passande till stilen. Det skulle helt enkelt inte funka med något annat.

Miljön

Miljön i boken är ganska skiftande men har en sorts gemensam känsla som författaren ger när han beskriver föremål och omgivning.  Boken utspelar i väldigt udda och annorlunda platser. Ute i rymden på olika planeter och rymdskepp, eller i holografiska program som används för olika medier.

Platsen som man kan relatera till mest i boken är Jorden. Den beskrivs precis som den ska vara, det finns inget speciellt med Jorden. Det utspelar sig inte i framtiden utan ska vara ungefär som världen är idag i England.

Ett exempel på Douglas Adams beskrivningar är att Vogonernas skepp beskrivs i boken som omöjligt stora, gula saker. Han kan beskriva saker väldigt detaljerat men samtidigt så märker jag att han tycker om att beskriva saker så att man omöjligt har någon aning om hur det skulle se ut. T.ex. när gänget är på en planet av guld så beskrivs det såhär:

”Den var mycket gul och mycket blank och när han andades på den så dunstade imman från hans andedräkt av från den, på just det märkliga och speciella sätt som imma alltid brukar dunsta från massivt guld.”

Du skulle ju aldrig veta hur imma dunstar av från massivt guld, men det funkar ändå på ett väldigt bra sätt att beskriva planeten och det passar perfekt med stilen på boken. Det är också som det mesta annat med boken, på något sett humoristisk. Adams lämnar väldigt mycket till fantasin på de rätta ställen och har den perfekta berättarstilen för boken.

En annan intressant sak som har med berättande att göra är osannolikhetsdriften som är en sorts motor som driver rymdskeppet ”hjärtat av guld” som besättningen åker i. Hur den funkar ska jag inte gå in på. Det är alldeles för avancerat och logiskt/ologiskt för att varken jag eller du skulle förstå det. Men det den gör är att man åker igenom alla hål som finns i rymden samtidigt (det är någon sorts superljushastiget… tror jag…) och hamnar precis överallt tills man är där man vill vara. Detta gör på något sätt så att allt ändras och ingenting är normalt. T.ex att rymdskeppet ändrar form och möbleras om samtidigt som alla personer förvandlas till garn. Bara Adams skulle kunna komma på och beskriva något sån på ett någorlunda vettigt sätt.