Fängelsestraffen i Sverige är alldeles för klena. Derp. Vissa brott går inte att förlåta, och 16 år i fängelse räcker helt enkelt inte. Livstids fängelse i Sverige är en obestämd tid, men efter 10 år så kan brottslingen ansöka om att få straffet tidsbestämt och då kan den dömda få ett antal år som han/hon ska avtjäna. Det är alltså möjligt som en brottsling att begå ett brott grovt nog att ge livstid i fängelse och sedan komma ut efter 16 år.

16 år är alldeles för lite för ett oförlåtligt brott. Om straffet hade varit närmare äkta livstid, alltså resten av livet, så hade kriminella varit mycket mer avskräckta från att begå allvarliga brott. Att förlora hela sitt liv, risken är för stor för att göra det.

När en person dör så är den borta för alltid. När brottslingen sitter i fängelse 3- 10 år så kommer familjen aldrig att träffa personen som blev tagen från dom. En våldtagsman får straffet 2 år samtidigt som offret blir skärrad för livet.

Sen kan man ju argumentera att det är dyrt för regeringen att sätta folk i fängelset så länge, men det är viktigare att ha lägre brottslighet och skydda allmänheten än att spara lite pengar. För högre straff genererar lägre brottslighet.

Då återstår bara frågan om rättvisa. Är det rättvist för en rånare att få ett överdrivet straff? Och hur stor är chansen att någon blir felaktigt dömd? Det är rättvisa man söker inom lagen. Men det är helt enkelt inte rättvist för en mördare att få så lite som dom får. När någon begår ett grovt brott så tänker de att de kommer undan, man tänker inte på fängelset så mycket som man borde. Men när man väl åker dit så borde det vara länge, så att det aldrig händer igen.

Det är väldigt hemskt när oskyldiga människor blir straffade och skyldiga går fria. Men det är domstolens plikt att se till så att allt går rätt till. Straffen ska vara straff. Det är bättre att ha grövre straff för att avskräcka än att en skyldig person gör brott om och om igen.

Det skulle kunna vara lite svårt att hitta vändpunkten i boken. Man skulle kunna tolka och säga att vändpunkten är precis i början då Arthurs hemplanet Jorden sprängs och han blir en liftare, men jag skulle säga att detta bara är en händelsefull inledning.

Min tolkning av vändpunkten i boken är när gänget är på Planeten Magrathea och Zaphod säger åt Arthur att vakta utanför en ingång tillsammans med Marvin medan resten går ner under jorden på planeten. Detta leder till att Arthur följer med en magrathensk bo som heter Slartibartfast som visar arthur vilka magrathéerna var. Han berättar att dom var ett överintelligent folkslag som tillverkade planeter som yrke och hade gjort en superdator som skulle räkna ut svaret på universum, livet och allt. Denna dator tänkte på detta i några miljoner år och kom sedan fram till svaret 42. Magrathéerna var inte nöjda med detta, så superdatorn tillverkade en annan dator som var överlägsen sin företrädare för att lista ut frågan istället. För man kan inte förstå svaret om man inte förstår frågan. Det visar sig att denna dator var planeten Jorden och den skulle fullborda sin uppgift endast några minuter efter att vogonerna sprängde planeten.

Efter undervisningen som Slartibartfast ger så leds han till ett rum där han stöter på sina vänner (förutom Marvin som han lämnade efter sig utav irritation.) som äter en lyxig middag tillsammans med ett par möss - dom som visar sig vara dom som betalade och skötte Jorden innan den sprängdes och var ute efter frågan.  Mössen har kommit fram till att svaret finns i Arthurs hjärna eftersom att han är den enda levande människan var på jorden ända fram tills vogonerna. Arthur gillar verkligen inte iden på att mössen ska ta hans hjärna och byta ut den mot något annat och lyckas efter ett anfall av polisen, att fly tillsammans med sina vänner då dom lyckas hamna i ett annat livshotande problem… Jag ska inte spoila slutet men jag kan säga att det innehåller en bit där Marvin lyckas prata ett skepp till att ta självmord när han kände sig ensam.

Det är en ganska actionfylld extern konflikt då möss faktiskt försöker att ta Arthurs hjärna och dumma poliser som ständigt beskjuter gänget. Dom slåss helt enkelt för att överleva.

Eftersom att detta är den första utav fem (ursprungligen tre) böcker så är slutet inte ”avslutande” alls. Snarare tvärtom. Det bygger upp för nästa bok ganska rejält. När slutet kom så förstod jag väldigt mycket, men samtidigt så ville jag veta mer. Man kan inte som med vissa andra böcker bara läsa den första i serien och så är det okej med det, utan du måste läsa vidare, annars så känns det oavslutat. Men jag tyckte om slutet väldigt mycket. Det är som det mesta annat i denna bok väldigt passande till stilen. Det skulle helt enkelt inte funka med något annat.

Miljön

Miljön i boken är ganska skiftande men har en sorts gemensam känsla som författaren ger när han beskriver föremål och omgivning.  Boken utspelar i väldigt udda och annorlunda platser. Ute i rymden på olika planeter och rymdskepp, eller i holografiska program som används för olika medier.

Platsen som man kan relatera till mest i boken är Jorden. Den beskrivs precis som den ska vara, det finns inget speciellt med Jorden. Det utspelar sig inte i framtiden utan ska vara ungefär som världen är idag i England.

Ett exempel på Douglas Adams beskrivningar är att Vogonernas skepp beskrivs i boken som omöjligt stora, gula saker. Han kan beskriva saker väldigt detaljerat men samtidigt så märker jag att han tycker om att beskriva saker så att man omöjligt har någon aning om hur det skulle se ut. T.ex. när gänget är på en planet av guld så beskrivs det såhär:

”Den var mycket gul och mycket blank och när han andades på den så dunstade imman från hans andedräkt av från den, på just det märkliga och speciella sätt som imma alltid brukar dunsta från massivt guld.”

Du skulle ju aldrig veta hur imma dunstar av från massivt guld, men det funkar ändå på ett väldigt bra sätt att beskriva planeten och det passar perfekt med stilen på boken. Det är också som det mesta annat med boken, på något sett humoristisk. Adams lämnar väldigt mycket till fantasin på de rätta ställen och har den perfekta berättarstilen för boken.

En annan intressant sak som har med berättande att göra är osannolikhetsdriften som är en sorts motor som driver rymdskeppet ”hjärtat av guld” som besättningen åker i. Hur den funkar ska jag inte gå in på. Det är alldeles för avancerat och logiskt/ologiskt för att varken jag eller du skulle förstå det. Men det den gör är att man åker igenom alla hål som finns i rymden samtidigt (det är någon sorts superljushastiget… tror jag…) och hamnar precis överallt tills man är där man vill vara. Detta gör på något sätt så att allt ändras och ingenting är normalt. T.ex att rymdskeppet ändrar form och möbleras om samtidigt som alla personer förvandlas till garn. Bara Adams skulle kunna komma på och beskriva något sån på ett någorlunda vettigt sätt.

Blogginlägg 3

The Matrix (1999) handlar om hackern Thomas Anderson A.K.A  Neo som kommer i kontakt med en man som kallas Morpheus som lovar att berätta sanningen om allt. Neo accepterar och lär sig att världen som han trodde var verklig faktiskt var ett datorprogram designat för att hålla människor ovetande om sitt egentliga tillstånd. ”… you are a slave, Neo. Like everyone else you were born into bondage. Into a prison that you cannot taste or see or touch. A prison for your mind.” –Morpheus

Efter att människorna tillverkade AI så bröt ett krig ut mellan människor och maskiner. Människorna ligger i underläge och de används för att ge kraft till maskinerna (elektricitet). Dom odlas i stora fält och the matrix finns för att dom ska vara ovetande om vad dom egentligen är. Ett batteri. Morpheus och besättningen på Nebuchadnezzar väcker Neo och visar honom verkligheten i tron på att han är ”den utvalde” och att han ska rädda människorna enligt en profetia.

Detta utspelar sig i en okänd framtid troligen nära år 2199 då världen är förstörd. Himmeln är bränd och människor tvingas att leva under jord där dom gömmer sig för maskinerna som vill förgöra dom. Teknologin är avancerad även om allt ser väldigt slitet och grått ut. Huvudpersonerna flyger i gigantiska avloppssystem med ett svävarskepp som kallas för Nebuchadnezzar  där dom kan koppla in personer i ett datorprogram med hjälp av en sorts kontakt som man kan sätta i bakhuvudet på människor.

Nyansen i filmen skiljer sig mycket åt från nyansen i Liftarens guide till galaxen. The matrix är väldigt grå och allvarlig, full med action och mycket eldkraft. Medans liftarens guide till galaxen är väldigt konstig och humoristisk, nästan på gränsen till knasig. ”Time is an illusion, lunchtime doubly so.” –Ford Perfect.

Matrix är nästan på gränsen lite för allvarlig det är nästan så att man inte kan ta den på allvar. Båda historierna utspelar sig ungefär på vår tid på ett sätt. I The Matrixs datorprogram så ska världen vara i år 1999 och i Liftarens guide till galaxen så förstörs världen ungefär i vår tid, om inte tidigare. Men man får ändå framtidskänslan av alla rymdskepp och planeter. I matrix så utspelar det sig egentligen i framtiden.

Karaktärerna i the matrix är inte lika karaktärerna i Liftarens guide till galaxen alls. Den enda likheten jag kan komma på är att huvudkaraktärerna i båda filmerna upplevs som relativt normala. (i början i alla fall). Man kan tolka namnen i The Matrix ganska fritt. Neo betyder nytt på grekiska och det kan man koppla till världen som visas för honom eller annat. Om man kastar om bokstäverna så blir det också ”one” som i ”the one” vilket han är. Trinity betyder treenhet vilket man skulle kunna koppla till bibeln, fadern sonen och den heliga anden. Zion går också att koppla till Jerusalem. Nebuchadnezzar är en babylonisk kung som enligt bibeln vann över Jerusalem och skickade judarna i exil. Mer finns säkert att analysera som kopplingen till alice i underlandet vilket man knappt behöver eftersom att dom gör den kopplingen åt en i filmen.

Jag tycker själv att matrix är en väldigt bra film. effekterna är superba för att vara gjorda på 90-talet storyn är väldigt intressant och man blir väldigt intresserad av karaktärerna och tekniken i filmen. Alla scener i filmen är väldigt uttänkta och bra. Speciellt fighting scenerna och dom nästan lite ostiga punchlinerna. Allt som allt så skulle jag sätta ett ganska högt betyg på The Matrix. Det är en klassiker som jag inte tror att jag skulle kunna bli trött på.

Karaktärerna: Karaktärerna i liftarens guide till galaxen är väldigt intressanta och roliga att läsa om. Huvudkaraktären heter Arthur Dent och ska vara en vanlig engelsman med förkärlek till lugna söndagar och te. Efter att hans hem och planet jorden sprängdes av vogoner överlevde han genom att lifta bort därifrån med sin kompis Ford som jag kommer att berätta mer om snart. Arthur är en skeptisk person som är ganska feg och pessimistisk men är ändå en karaktär som man älskar. Man kan relatera till honom, som är en av de få ”normala” personer som historien handlar om men han passar ändå väldigt bra in i gruppen.

Ford Perfect är Arthur Dents gamla vän från jorden, Arthur fick reda på att Ford var en utomjording dagen då jorden förstördes. Då han räddade hans liv. Fords utseende beskrivs såhär: ”Han var inte uppseendeväckande lång. Han såg bra ut, men inte för bra. Håret var stripigt och rödblont och bakåtkammat.” Ford är en resande faktasamlare till boken ”Liftarens guide till galaxen” (ett sorts awesome lexikon) och han var fast på jorden i 15 år utan att kunna komma därifrån. Ford är en trevlig karaktär som man lär sig att gilla väldigt mycket.

Zaphod Beeblebrox är galaxens president. Under ett tal under visningen av ”Hjärtat av guld” – ett superteknologiskt rymdskep – så bestämde han sig för att sno det och fly iväg för att leta efter lite saker han själv inte ens vet om vad. Zaphod är ganska dum, men väldigt självsäker. Han är också oansvarig och väldigt slumpmässig. Arthur irriterar sig ofta på Zaphod.

Trillian eller Tricia McMillan är en människa från jorden som blev upplockad av Zaphod på en fest där Arthur försökte lära känna henne. Trillian är äventyrisk, snäll och smart. Arthur tycker om Trillian väldigt mycket.

Marvin är en deprimerad robot. Han är bara depressiv på alla sätt. Man gillar honom väldigt mycket för hans ironiska och pessimistiska attityd och man skrattar över mycket han säger. Resten av gänget irriterar sig på Marvin ofta för att han är just så deprimerad men det är en av hans charmer med honom.

Boken jag läser just nu heter ”Liftarens guide till galaxen” av Douglas Adams. Titlen är väldigt intressant eftersom att själva konceptet av att lifta i rymden känns lustigt. Man kan ju inte riktigt bara räcka ut tummen och hoppas att bli upplockad av ett förbipasserande rymdskepp. (Eller kan man?)

Boken börjar med dom här meningarna. ”Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiral-armen finns en liten gul sol som ingen tagit notis om. Kretsande kring denna, på ett avstånd av ungefär 150 miljoner kilometer, befinner sig en synnerligen obetydligliten blågrön planet, vilkens ap-baserade livsformer är så osannolikt primitiva att dom anser att digilatur är något att komma med.”  Den börjar alltså att beskriva jorden från ett utomstående perspektiv. Han får jorden att verka väldigt liten och obetydlig och att människans teknik är mindervärdig eller kanske till och med patetisk jämfört med berättarens. Boken fortsätter sedan med att beskriva hur livsformerna på planeten – människorna – är olyckliga mestadelen av sina liv och att dom är fixerade vid små gröna papperslappar (pengar). Berättaren fortsätter sedan att bygga upp och berätta om den aldeles fruktansvärt dumma torsdagen då det skedde en onödig katastrof och om en bok som heter liftarens guide till galaxen.

Man märker direkt när man läser boken hur otroligt humoristisk och rolig boken kommer att vara. Och det är den, redan dom första sidorna får boken dig att skratta mycket fler än en gång. Douglas sätt att berätta på är unikt och svårt att beskriva. Läs boken bara!

Under dom första kapitlerna börjar man tycka om karaktärera väldigt mycket och man är fast i boken.  Efter inledningen så börjar det första kapitlet med Arthur Dent och en vad han trodde var en vanlig torsdagsmorgon, då han plötsligt inser att det står bulldosers utanför hans hus som väntar på att riva det för att bygga en motorled. Efter en serie av händelser så kommer det utomjordingar som kallas vogoner i skepp över hela jorden som förbereder sig för att spränga planeten i luften för att bygga en expressväg i rymden. (Vilket sammanträffande!). Arthur blir räddad av sin gamla vän Ford Perfect - som han trodde var människa men som det visade sig att det inte var fallet – genom att lifta i ett av vogonernas skepp där dom inte är välkommna.

Jag kan se att det kommer att bli ett underhållande äventyr med Arthur och Ford och jag längar redan efter att läsa mer.

Heimer Ahnfelt är 15 år och har nyss börjat på sitt första år på portalens gymnasium. Han har stort, brunt hår och gröna ögon. Han älskar musik och spelar i två band på fritiden. Valet mellan portalens gymnasium och ett estetiskt var svårt, men han är mycket nöjd med sitt val.  Han hade tänkt att gå på samma gymnasium som hans bror Vidar gick på. Donnergymnasiet estetisk musik. Men på gymnasiemässan blev han ledd till portalen tillsammans med några vänner. Det slutade med att Heimer och hans vän Gabriel valde att gå på portalen.

Han brukade ha en hatt hela tiden... Undra vad som hände med den...

Heimer bor tillsammans med sin bror och sina föräldrar i majorna, Göteborg. Hans syster Dea, eller Desideria, bor i Stockholm med hennes pojkvän. Heimer gick på Karljohansskolan aldeles bedvid hans hem, skolan var ganska dålig, rektorerna var hemska, men han hade bra vänner och bra lärare. På fritiden så spelar Heimer mycket dator, gitarr och läser manga då han inte är med sin flickvän. Han lyssnar mycket på metalband och gillar att gå på spelningar med sina vänner. Heimers favoritband för tillfället är Threat Signal och Soilwork. Kolla upp dom om du vill.

Han har inte riktigt planerat sin framtid fullt ut utan är övertygad på att allt det kommer att bli nice. Han skulle kunna bli indie game developer eller civil ingenjör. Han har inte bestämt sig än. Hans mål är att skriva mycket bra musik, plugga och ha vansinnigt kul, alltid. Vi får inte glömma att spela en massa spel också.

Heimer pluggade franska i grundskolan men lärde sig inte så mycket, fick dock ganska relativt bra betyg trots hans kunskap. Je suis un baguette.

Röd är hans favoritfärg, hans favoritspel är Morrowind och snipp snapp snut nu är sagan slut.